mina tankar blir till bokstäver

mitt liv är bra nu, har dom underbaraste vännerna man fan kan hitta. den underbaraste pojkvännen som går på denna jord....men.. vad fan är det som saknas då? kanske en riktig familj, iallafall en stabil. ibland bara flödar tankarna iväg överallt nästan så man inte hinner med själv. en trygg familj, det är nog det. kanske en mamma som är där lite mer? pappa kan jag inte klaga på han finns där no matter what! men skulle helst vilja ha han för mig själv som förut när det bara var jag & han. inga andra som kunde komma och säga till om något. min pappa var min bästavän. inget fel på varken pappas tjej eller hennes son. bara att jag är så van att det alltid är jag och pappa själva, kanske därför jag har svårt och acceptera?. mamma har åkt iväg med sin man och mina syskon till min moster i NY, kan inte förneka att det såra. det såra som fan. mest att hon inte fråga ifall jag ville följa med, eller ens att hon sa att dom skulle åka. jobbigt bara att hon inte förstår själv varför jag är besviken....rent ut sagt pissed off! vill bara skrika. men hon har gått igenom sjukt mycket, hon ska inte behöva ta mer skit. men ändå ska hon få reda på vad jag tycker och tänker, iallafall så jag känner? fast sen handlar det ju om mig, jag har gått igenom mer än folk förstår och vet. som farmor och farfar säger "mitt liv har inte varit lätt". måste tacka för att dom finns! fan asså älskar dom miljoner varv runt jorden och tillbaka. glad är jag utåt. men fan ibland vet jag fan inte om jag ska skratta eller gråta.....om jag ska bry mig eller inte bry mig... jag vet att jag säger jävlit fel saker ibland. men orden bara flyger ut. sjukt asså. hur en människa fungerar? jag förstår fan inte mig själv. glad, ledsen, glad, ledsen!mina vänner & pojkvän utan dom undra vart fan jag hade vart idag? speciellt utan tobias, shit. måste bara säga att han har räddat mitt liv. fått bort mig ifrån det mesta. utan han undra vart jag skulle hamna då?